mankeltankel - solo così

Lagen om alltings jävlighet. Man är i ett sinnesstadium där det känns som om man har hittat till stegen igen, ni vet den där som leder till en plats där man är ovan molnen, nöjd, filosoferande.

Pang. Vad hände?

Några få steg kvar, någon har sparkat undan stegjäveln.

Som Jason DeRulo sjunger i Whatcha Say [för övrigt ruggig låt]: -"The roof caved in, the truth came out....."!

Visst, några mindre väl spelade kort från min sida kanske. Ja. Men jag har hört mig för. Undrat. Varit försiktig. Varit noga med att inte göra fel. Att inte såra. Att inte "leka". Framförallt undrat.

                             Blåögd. Nej. Missledd. Åh det grövsta. Ljugen för. Absolut.

Ska det vara så svårt att öppna käften och säga nåt? Vi är för i he**e*e 22, 23, 24, 25 år!? Ta åt er! Och nej det här är inget jag bara kommer skriva här som en feg tönt! Jag kommer låta er få veta hur jävla besviken jag känner mig! Ärligt ledsen. Fy fan.

HUR SKA JAG KUNNA VETA? INGEN SÄGER JU NÅGOT?

Och sen har man mage att få det till att bli mitt fel? Säg mig gärna hur? ... Whatcha Say? Tänkte väl.

Så enormt glad och tacksam att jag fått träffa dig. Jag skiter i vad ni andra säger och hur det här ska sluta.
Oavsett om Du [ursäkta mina oklipska, inte helt nyktra pisskommentarer på Joar sist, jag blir nervös (fortfarande) runt dig och försöker vara "fyndigt rolig". Det går sådär, jag vet. Men se det positivt, för det är inte menat som något annat!] inte är försvunnen därinne bland alla andra gamla röriga tankar.

Det här kommer sluta bra. Jag har inget dåligt samvete och jag vägrar dra på mig ett heller!

Så om vi ser bort från det här skiten;
Bästa helgen på länge, utan tvekan! Tack! =)

Tack Robban!
That´s what friends are for!
Så svårt var det ni andra!


PeACe!