mankeltankel - solo così

Att plötsligt famla efter vart man ska ta vägen, både i tanke och handling, och inte vet i vilken ände man ska börja leta eller har en susning heller om i vilken riktning man ska utstaka den fotsatta färden på. När man plötsligt känner sig som om man vore ett litet, sorgset, vilset, barn igen. Osäkerheten vet inga gränser. Förnuftet för de rationella tankarna har sen länge blåst bort. Man har gjort en tidsresa i negativ tid. Krympt. Börjat tvivla. Blivit osäker. Kännt efter för mycket. Inte vågat nog. Inte heller vetat varför. Kännt det som om man inte hade en endaste person runt om sig. Velat ha för många svar på frågor som kanske inte kan, eller aldrig nånsin kommer kunna bli, besvarade. Stängt inne omvärldens påtryckningar och heller inte bjudit på någror känslor eller yttringar utåt mot dem. Sagt fel saker. Velat fel saker. Gjort fel saker. Tänkt fel saker. Ångrat gammal jobbig historia, och inte kunnat njuta av gammal, bra historia. Haft en krasch med fullsatt tåg på tankens räls. 

I guess there is always a new tomorrow but it seems pretty far away today. 


Du. Alltid här.
Hon. Glädjen just nu är.

Peace!